Varumärken och taggar
20 januari, 2010
På Caresumers kan man sätta en ”tag” eller ”etikett” på ett varumärke. Dessa används för att koppla ihop varumärken som har något gemensamt. Man kan se varje tag med alla dess varumärken för sig och dessutom diskutera runt den specifika tagen.
När vi nu lägger in en grund med varumärken blir det en hel del tagande och jag inser då hur många av dessa tagar som inbjuder till intressanta diskussioner. Tänk er tillexempel tagen ”bra service” vad innebär det? Vilka varumärken får vara med här. Eller tagen ”hälsa”, vilka företag är värdiga att klassas som hälsosamma? Är det Nike, goGreen eller båda två? Här ska agnarna skiljas från vetet. Det ska bli fantastiskt roligt att släppa in er alla!
Läs också:
Vissa människor är bättre än andra
13 januari, 2010
Egentligen är alla människor bättre än andra. Frågan ”Bättre på vad?”, behöver nämligen också ställas.
Vissa människor är till exempel bättre kunder än andra, som Seth Godin påpekar i det här utmärkta inlägget. De kunder som är bra, är det för att de som bryr sig.
De som bryr sig om sin konsumtion vill tycka om saker de lägger sina pengar på. De berättar vad de tycker om och inspirerar andra att följa deras exempel. I stockholm finns en datorbutik som har förstått det här. Butikschefen uppmanar sina anställda att ge alla tidigare och kommande kunder den tid de efterfrågar. Butikspersonalen hjälper till med både stora och små bekymmer efter sin (oftast goda) förmåga.
Där kan man se hur detta påverkar en viss grupp av människor. Jag har sett kunder där som åkt en timme för att visa upp butiken för sina vänner. Andra tittar in när de är i närheten, hälsar och frågar om några nya produkter kommit in.
De människor som hittills har intresserat sig för Caresumers är just den här typen av människor. Människor som bryr sig. Jag vet inte vad Caresumers kommer välja att köpa, men jag vet att det kommer avgöra vår framtid.
Läs också:
Happy socks – Hur mycket är det värt att vara glad?
11 januari, 2010
Svenska uppstickaren ”Happy Socks” har det sagts mycket om det senaste året. Inte så konstigt kanske, med tanke på deras toklansering. De har gått från att finnas i noll till trettio länder på ett enda år.
Happy Socks anklagas för att vara både låg kvalitet och ”bara en modenyck”. Happy Socks levererar dock ett väldigt banalt men underskattat mervärde till sina kunder. De gör människor glada. Man blir glad av att ta på sig ett par färglada prickiga strumpor. Hur mycket är det värt?
Läs också:
Caresuming i sydostasien del 2 – Kambodja
4 januari, 2010
Jag skrev tidigare ett inlägg om caresuming i Bangkock. Det här är ett kompletterande inlägg om caresuming i Kambodja. Det korta svaret är: ”De delar av kambodja jag har sett är ännu inte redo för Caresuming. De har viktigare saker att ta hand om först.”
Med Asiens näst fattigaste innvånare och det 10:e mest korrumperade landet i världen har Kambodja andra saker att fundera på. Caresuming är placerat högre upp i behovshierarkin. Först måste man lösa problem som att man har någonstans att bo och att man har mat för dagen. Därefter kan man börja prioritera vilken identitet man vill visa upp, vilka värderingar man vill följa och stå för och vad man vill att ens liv ska syfta till.
Är det osympatiskt att, som vi gör, så starkt förespråka Caresuming när det finns så mycket människor med mer akuta problem? Borde vi inte snarare vända vårt fokus till att hjälpa dem?
Vi på Caresumers tror inte det. Även i en välfärdsstat som Sverige finns det många människor som liksom fastnat i de lägre mer materialistiska behoven. Rosmarie från Kanal 5:s Ullared är ett utmärkt exempel:
I en intervju med hennes man, berättar han att han hellre hade åkt på solsemester och att väldigt mycket saker hamnar i en låda när de väl kommer hem till Malmö.
Caresumers vill få människor att ändra fokus, från hur mycket saker de har, till vad de sakerna representerar och vad de står för som ägare och förvaltare av dessa saker. Först då finns det en möjlighet att påverka med sin konsumtion. Att göra skillnad.
Läs också:
Caresuming i Sydostasien – Del 1, Bangkok
28 december, 2009
Efter att ha funderat och diskuterat caresuming i över ett halvår uppstod naturligtvis frågan när jag skulle åka – Är caresuming lika aktuellt på andra sidan jorden som det är här? Här kommer svaret. Dagens inlägg handlar om Bangkok
Jag hamnade till att börja med på samma ställe som de flesta turister hamnar på när de är i bankok, Kao San-området. En aldrig sinande ström av bussar fulla med magväskbärande, svettiga, bleka eller brända européer väller dagligen in i området. Kao San Road, juvelen på denna asiatiska krona, erbjuder allt man kan önska sig. Förutsatt att man bara önskar sig, trägrodor, ping-pong-shower och t-shirtar med roliga tryck på.
Cheap cheap var det enda försäljningsargument jag hörde. Vad det nu var som var cheap cheap, lämnades därhän. Det viktigaste var att det var just:
cheap cheap.
Kunder får den marknad de förtjänar, även i Thailand. Något märkligt verkar hända med alla som är på besök där. I Thailand kostar allting ungefär hälften så mycket som det gör här. Detta gäller biobesök, mat, hotell, märkeskläder, krimskrams på en marknad och allt annat. Detta verkar få människor extremt prismedvetna, alla vill hitta klipp och alla vill handla mycket. Det gör i sin tur att de blir beredda att kompromissa allt annat. Kvalitet, produktionsförutsättningar, shoppingupplevelse eller något annat de aldrig kompromissat med i Sverige, kastas ut genom fönstret lika snabbare än man kan säga: ”How much to Kao San road?”.
Jag insåg snabbt att det här inte var vägen för mig utan tog mitt pick och pack och flyttade till en mer lokalbefolkad del av Bangkok. Där fick alla mina fördomar om de skrikiga marknaderna där allt går sönder inom en vecka sig en rejäl törn. Bangkok spöar Stockholm i precis alla kategorier utom möjligtvis invånarnas genomsnittslängd. Galleriorna är sprängfyllda med unika coola varumärken som berättar en historia och står för något. Utelivet är fetare, husen är vackrare och man märker att Thailand ser sig själva som ett land som har allt att vinna och inget att förlora.
Vad jag däremot inte såg särskilt mycket av var eko- och hälsorevolutionen som finns här. Det behöver dock inte bero på att den inte finns. Det är ju mycket lättare att upptäcka andra, mer visuella element i en kultur. Vad heter Raw food på thai tillexmpel?
Läs också:
Vi släpper in er till en tidig beta-version av Caresumers!
18 december, 2009
Vill du vara med och testa Caresumers? Vi har kommit en bit på väg, men det är en del kvar innan sajten är klar, nu behöver vi innehåll och hoppas att du vill hjälpa oss med det.
Så här är det: det finns en del varumärken inlagda nu, rekommendationsfunktionen är inte igång än, vi måste få in lite folk som sätter betyg innan vi kan göra klart den.
Det du kan göra nu är:
Betygsätta varumärken. Sätt betyg och kommentera alla varumärken som finns inlagda! =)
Diskutera varumärken, annat som rör ”caresuming”. Tänk på att du kan starta diskussioner från varje varumärke!
Vi värdesätter jättemycket att få din hjälp att få innehåll på sajten och ännu viktigare: feedback. Antingen i diskussionen som heter Caresumers eller via mail, det går bra vilket som. Det är för att vi tillsammans ska kunna utveckla Caresumers.se så att det blir bäst möjligt!
Så: Kör hårt, testa på och ge feedback på vad som är bra och vad som är mindre bra!
Gå in på: http://beta.caresumers.se/
Användare: caresumers
Lösen: caresumers
Tack för din hjälp och hoppas att du redan nu ser vad du kan få ut av Caresumers i framtiden!
Läs också:
Vem bestämmer – konsumenten, producenten eller media?
1 december, 2009
Räcker det med att vara nöjd eller måste man vara serviceminded också?
Förra veckan uppmärksammades sushistället Råkultur (på Kungstensgatan 2, Stockholm) för jag vet inte vilken gång i raden. Kocken hade vunnit pris i en sushitävling, han var näst bäst i världen på sushi. Sayan Isaksson som han heter var dock noggrann med att påpeka att det var så att han vann silver av de som var med och tävlade, inte av alla i världen. Näst bäst i världen eller inte så har de fått 5 stjärnor av DN, 4 plus av Aftonbladet osv. Läser man sedan lite längre ner i recensionerna där kunderna fått chansen att säga vad de tycker så är det inte lika positivt. Av 20 inlägg är det få som är positiva, de flesta är mycket besvikna på hur de tappat allt sedan de börjat få bra recensioner. Många har gått dit med en positiv inställning, vissa har till och med gått därifrån innan de fått maten, efter 40 minuters väntan. Många uttrycker ren nonchalans från personalen
Är det ok att behandla sina kunder hur som helst bara för att man har fått bra recensioner? Och hur kan recensenterna vara de enda som fått bra service när stor del av alla andra kunder uttrycker ett stort missnöje? Räcker det med att vara ett tillräckligt creddigt ställe för att få media på fall eller behöver man prestera också, det kan man fundera på. Det ska bli spännande att gå dit i veckan för att uppleva det själv. Creddigt eller inte, om man inte inser att det är kunderna som betalar för maten som ska vara nöjda, inte personalen eller de som skriver om det, borde det bli svårt.
Läs också:
Bryr man sig mer om saker som kostar mycket pengar?
27 november, 2009
Hänger sättet man behandlar något man köpt ihop med hur mycket den kostar?
Oftast är det en större tröskel att köpa något som kostar mycket pengar. Man tänker då mer innan man väljer att köpa något. Om det är unikt, säg att du köper det på second hand, är det då det som påverkar hur vi behandlar det? Hänger det ihop att det ofta känns unikt om man köper något dyrt eftersom sannolikheten är större att inte lika många har det, ja, kanske.
Man kan dra slutsatsen att man lägger ut pengar på billiga saker, oftast fler än dyra och dessutom inte är rädd om dem. Man slänger mer pengar på billiga saker än på dyrare saker som man faktiskt vill ha och som man antagligen tar bättre hand om. En konstig ekvation, för antagligen blir det dyrare att handla många billiga saker än få dyra.
Ska en produkt behöva vara dyr och/eller unik för att vi ska ta hand om den?
Läs också:
Slow fashion, mode med eftertanke som frigör sig från säsongstänket
24 november, 2009
Mode karaktäriseras ofta av snabba förändringar. Varje år är det modeveckor världen över som presenterar vad som gäller under korta perioder framöver. Man kategoriserar året i säsonger där det ständigt är nya saker som gäller.
Rakt i motsats till det går Slow fashion, det handlar om att bygga en garderob av kläder som inte nödvändigtvis är knutna till säsonger och som är producerade med ett hållbart tänk, av hög kvalitet och som man vill behålla och använda mer än några månader. Kläder ska vara ”trendlöst trendiga”. En designer som tagit vara på detta är Anna Bonnevier och det är ett bra exempel på hur man kan skapa tidlösa kläder som sträcker sig över säsongerna, men samtidigt är trendiga. Även det svenska klädmärket Dagmar pratar om detta och ska man se framåt så är det en tanke som måste slå rot på fler ställen. Det håller inte med slit-och-släng-mentaliteten som på många ställen råder i modevärlden. Det handlar om långsiktighet och hållbarhet och som vi kan se så går det inte emot att vara trendig, det handlar bara om att lägga lite mer tankeverksamhet i sina beslut. En tröja för 149 kr som inte är sig lik efter 4 tvättar är helt plötsligt inte så billig när man måste köpa en ny. Betala fem gånger så mycket så håller den säkerligen fler än fem gånger så länge. Dessutom är det sannolikt producerad under bättre förhållanden. Så tänk långsamt mode!
